Slänger mig hänsynslöst fram, i skottlinjen och går ned i brygga.

Står där bara, andas pollen.

Väntar där tills du kommer förbi med hundarna och upptäcker mig.

Mig i brygga.

Kom under mig, prata vänligt till mig. Ställ mig upp.

Skjut duvor med mig.

Och kalla mig gärna galen, men kalla mig hon du gärna träffar i brygga.

Om natten.

“Tänk på avståndet mellan vagn och platta när ni stiger av”, hördes en kvinnlig röst ropa ut i högtalarsystemet i tunnelbanan, vagnen mot Sergels torg, där jag satt med trötta ögon och petade mig i kinden. Huden, kändes som gummi, åkte in och ut som motståndet på en helt vanlig kudde, fascinerande tycker jag.

Jag har alltid tänkt på avståndet mellan vagn och platta. Ändå skulle jag snart halka ned i glappet mellan vagn och platta. Men nästan, bara nästan. En ilning isade till utmed ryggradens alla knotor när så skedde och jag drog snabbt upp mig själv från det där glappet mellan vagn och platta.

Vagn och platta. Och ett händelsefullt liv av oförsiktighet rusade fort förbi framför ögonen och spelade upp den värsta utav tragedier. Jag grät såklart. Men jag har inte dansat färdigt ännu, tänkte jag lite i snålblåsten och så går tankarna ännu i dag, att jag är inte riktigt klar här.

Efter att den kvinnliga, vänliga rösten tystnat och jag kommit på benen igen, klev jag av vagnen. Gullmarsplan nästa, och tog därifrån en färgglad linje hem. Såg inte vilken. Brydde mig inte om vilken.

Jag både älskar och hatar nära döden-upplevelser. Man tänker att, snart händer det på riktigt. Det måste hända snart. Och då vill man ju vara beredd, ha sagt adjö till alla, men det vore minst sagt obekvämt att gå och förbereda sig på plötsliga inträffanden av död varje dag, varje minut och sekund. Så man lever ett liv som automatiskt blir livsfarligt, oförsiktigt, var man än tar sina steg. Men det är också charmigt, tycker jag.

Jag vill gärna bli 30 år, sedan kan det kvitta. Men snälla, håll mig kvar tills dess.

Klicka här för att läsa Petter Nilssons debattartikel i ämnet.

En utmaning för SAC Syndikalisterna, som det enda fackförbund som organiserar de människor som lever i Sverige utan papper, vore att försöka gripa tag i just deras arbetsituation, de allra sämst ställdas situation på arbetsmarknaden alltså, och både försöka stärka och utveckla den till att bli mer än bröd och vatten samt göra större affär av att det är de och inget annat förbund som gör som dem gör. Ta åt er mer cred, börja debattera saken och snacka runt (ännu mer än vad som antagligen redan görs) med era anhöriga, invandrarpolare och på arbetsplatserna.

Lyckas SAC etablera sig i debatten som dem som verkligen backar upp dig vare sig du sliter inom vården eller är papperslös, har de en framtid säkrad, tror jag. Partier och enstaka partianslutna tokar försöker nu göra anspråk på frågan. Till exempel har vi en Centerpartist som på sin blogg snackar ungefär som Fredrik Federley gjorde före valet. Men när ens allians vunnit i valet, då var det inte lika intressant att hjälpa de illegala invandrarna.

Kom igen nu, SAC! Vi måste visa alla dem där ute med sina osäkra anställningar, skitiga löner och odrägliga arbetsmiljöer att vi finns, att vi är att räkna med, att jag är syndikalist och SAC-ansluten för att där backar man upp mig medan om jag ansluter mig till LO så backar ingen upp mig.

Rekommenderar starkt att ni tittar in på SVT Opinion i morgon, då har Petter Nilsson en viktig och bra debattartikel inne om varför det är vänsterns misslyckande att fascistiska partier runtom i Europa så framgångsrikt flyttar fram sina positioner.

Media: DN, Dagens medicin.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall. Skrivet i Borås i alla fall.

Är i Stockholm nu igen. Värst vad jag ränner där!
Men det är ju så vackert där. När man promenerar längs det stora, gamla slottets väldiga längder och så småningom beslutar sig för att krypa in i Gamla stan, mot Medborgarplatsen förbi Slussen, undrar man vad fan man gör i Borås egentligen?
Stockholm en försommarkväll, början på stjärnhimmel, det är kärlek.
Sedan är det är inte särskilt svårt att skaffa sig sovplats här heller. Tack till er som ställer upp, stockholmare av alla sorter, ni ställer upp så även när jag ringer timmarna före tolvslaget. Det är verklig vänskap det och inget ytligt låtsasting!

Ikväll är jag obeskrivligt fjäderlätt, dansar fram.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall. Skrivet i Borås i alla fall.

Sänd inte begravningen, ge inte Engla-fallet en sådan uppmärksamhet. Ge er nu!

Media: Expressen, SvD, DN.

När man läser om den stockholmare som i dagarna ensam kammade hem 135 miljoner på en 46-kronorslott, är det inte bara mänskligt utan också rentav svårt att inte, för en kort sekund, sväva iväg i drömmarnas universum och fundera på vad man själv skulle ha gjort med så mycket pengar. Men vi ska veta, att drömmar av den sorten bara är till för att locka med oss, vi som inte föddes in i överklassen, i samhällets vilda status- och penningjakt. Vi måste vara starka: Det är nu vi ska visa att det är möjligt att, genom att använda sig av samhällets överflöd, få allas våra drömmar om en drägligare tillvaro att gå i uppfyllelse. För det krävs inte att vi spelar på stryktipset för alla pengarna som skulle ha gått till hyran, det krävs att vi som arbetar på samma arbetsplats börjar inse att vi har något gemensamt, något att lära av varandra och kämpar ihop för gemensamma intressen. Börja byt betydelsefulla blickar med killen eller tjejen som står bredvid dig i kassan på Seven Eleven och känn hur du är på rätt väg, hur vetskapen om att ni sitter i samma båt plötsligt gjorde dig starkare och tåligare. Tillsammans är vi oslagbara, helt enkelt.

Visst innebär vinstsummor om hundratals miljoner kronor ökad rörlighet, makt och tillgångar för den enskilde individen, kanske till och med lycka. Fast någon slags absurd plastig, materiell lycka i så fall, men visst. Att påstå något annat vore fel på alla sätt. Däremot kan man undra, vad är alla pengar i världen egentligen värda när de, som i dag, är så himla orättvist fördelade? Maktkoncentrationen i världen, och då avses främst den ekonomiska makten, är i dag total och i händerna på helt fel personer. 51 av världens 100 största ekonomier är idag företag. De levande personerna bakom de framgångsrika företagen, är sorgligt nog inte intresserade av att ge alla människor på jorden en ordentlig grundtrygghet eller ens plats att bo. I stället råder total själviskhet. De rika bryr sig inte ett dyft om jordklotet eller dig och mig, istället drömmer de om mer hela tiden. Det här visar de med all önskvärd tydlighet gång på gång, uttryck för den totala girigheten och själviskheten finns överallt omkring oss. Och det är på grund av just människans djuriska kärlek för pengar och ständiga kåthet när ens plånbok riskerar att fördubblas, som hela mänskligheten nu är hotad och människor dör i svält och i fattigdom. Hela folkgrupper och växtliv dör ut, miljön är skrutt och detta trots att det är tvåtusental och man kan tycka att debatten i TV och radio borde handla om något helt annat än huruvida Sverige ska bojkotta OS-invigningsceremonin eller ej.

Statusjakten och skådespelssamhället då: Trodde du att du var en passiv åskådare till och utan inblandning i detta kapitalismens spektakel? Att du var frälst från det? Att du genomskådat det och var alternativ? Vi är allihop involverade och delaktiga i smörjan, från den dagen vi föddes till den dagen vi dör.

Vi som ingår i den unga, så kallade IT-generationen, vi har via TV, Internet och USA-baserade hjältefilmer fått veta sedan vaggan: att vanliga människor kan bli alltifrån idoler till världsartister och miljonärer över en natt. Det är möjligt! säger de, och de uppmanar oss att: Satsa på er själva tillräckligt, våga visa investeringsviljan när det gäller och var ego, var iskall, så ordnar allt sig. Detta får vi höra från till exempel lobbyisterna i Svenskt Näringsliv eller Timbro. Men det är ju de som är de värsta pajasarna, det är de som sätter upp pjäsen vi betittar som skådespelssamhället! Samhället där rikast går längst, där Gud är kapitalet, pappa staten och vi vanliga konsumenter. Ett sådant samhälle vi lever i, det råder vild varufetischism och vi kvävs av alla materiella begär i detta konsumtionssamhälle där man köper sin lycka, sin slanka kropp och sin livs kärlek. Patetiskt är vad det är! Dessutom är det helt sant, belägg för detta ser vi överallt.

Allting i denna tingens värld kan numera konverteras till en vara, en ekonomisk enhet. Vi har till exempel det gigantiska kemiföretaget Monsanto i den internationella näringslivsbranschen, som exploaterar småbönder i Syd och hotar den biologiska mångfalden med sina många, farliga experiment. De kan konsten att förvandla varje litet utrymme på den här planeten till en ekonomisk sälj- och bytbar vara. Och vi har såklart andra typer av forskare och investerare på det nya (gen)tekniska området som bland annat gör det möjligt för rika att i förväg bestämma vilka arvsanlag deras framtida barn ska få. Blonda, smarta och atletiska kroppar går åt som smör vill jag lova!

Det är ibland tyvärr så enkelt att pengar är makt. Klyschigt, men inte desto mindre sant. Pengar styr världen. Och det finns ingen hejd. Särskilt skoningslös är världen eftersom det inte heller existerar något rättviseperspektiv i själva fördelningen, i stället avgörs allt fritt på den liberala marknaden. Jämlikhet där? Nej, det skulle bli mycket svårt att förena en sådan marknad med demokrati, eftersom världen och de som fördelar rikedomarna i första hand inte är människor utan storföretag, ett ekonomiskt system i rullning som somliga av oss benämner som kapitalism. Tillslut sitter vi där i smeten med en okontrollerbar kapitalism som löper amok och förintar oss allihop. Förlåt om jag var pessimistisk nu? Verkligheten är inte alltid så vacker, bemöt den för vad den är.

Summa summarum: Det här samhället målar upp föreställningar för oss unga människor som går ut på att: det simpla svenssonlivet är tråkigt och för dig som tar en lott, gör en kapitalinvestering på rätt ställe eller dumpar det onda facket för att i stället göra karriär, lämnar vänner och familj bakom ni kommer att gå långt i livet, tjäna storkovan och bli lyckliga! Jo men det är sant, exakt så säger de! Gå din egen väg nu!

Men när vi märker att alla inte kan bli superhjältar, direktörer eller “vackra och smala”, alltså skyltdockor eller modeller, då blir vi väldigt, väldigt ledsna. En del gör dumma saker då. Inte undra på det.

Så gå inte på det där, kämpa i stället tillsammans med dina vänner i den verklighetsbaserade kampen mot arselfolket som svek drömmarna och vännerna för länge sedan. Och mot dem som tjänar på att du drömmer om att erhålla storkapitalet en dag, när vi borde drömma om att vinna häftiga strider mot bemanningsföretag via facket.

Du där, du med din osäkra anställning som hoppats länge, förr eller senare kommer vi att vinna! Det permanenta äventyret kommer också i ditt liv, så misströsta inte, det kommer en dag då vi vänder på logiken i det här samhället om vad som utgör lycka och olycka. Om vi får bestämma vad som ska göras med resurserna och överskottet i det här landet, så ska det i stället för att gå åt till fallskärmsavtal åt de redan välbeställda användas för att ge alla människor en medborgarlön, en sorts grundtrygghet. Rimligtvis på några tusenlappar i månaden minst.

Vi har råd att hjälpa de svagaste i samhället, de mest utsatta, tvärtemot vad näringslivet och högerpamparna basunerar ut via sin borgerliga media. Vi har råd att vara solidariska även i tider som dessa, egoismens era: Det är en tid då alla ska vara så duktiga och klara sig själva och det är rentav fult att visa sig svag i detta samhälle som föraktar svaghet. Ingen är fullkomlig, ändå är det den städade och välpolerade sidan av våra mänskliga liv som ska visas upp i skyltfönstren: Men misslyckanden är ju det som gör livet, förstå det någon gång. Att misslyckas är en del av livets gång. Så sluta för guds skull att ta rollen som den som berättar för andra vad ett ”lyckat” liv är. Sluta upp, sade jag!

I morgon är dagen då vi ska göra oss väck allt som förstör oss, alla elaka normer och föreställningar. Det finns de krafter som försöker splittra oss, vet vi. Den tillfälliga lyckan genom vinster på Lotto, är till exempel ett uttryck för sådant. Hat från Sverigedemokraternas megafoner är ett annat exempel på elakartade krafter som har ett genuint intresse av att se en splittrad arbetarrörelse. Därför finns det nu bara en sak för oss att göra: förstöra det som förstör oss.

Så kämpa på, men håll dig till verkligheten! Och låt dig inte luras på vägen, vi ser redan målet där framme på vägen, vi är snart där. Det blir ingen världsrevolution direkt. En gång, året var 1968, drömde vi om den, att rädda hela världen. I dag försöker vi bara rädda det som räddas kan. Men det blir förhoppningsvis en dräglig tillvaro för både dig och mig, det är inte fy skam alls, det är värt att kämpa för.

Källförteckning: Noreena Hertz, "Det tysta maktövertagandet" (http://www.panorstedt.se/templates/Prisma/Book.aspx?id=27639, http://www.svd.se/naringsliv/arkivnyheter/artikel_170599.svd)
http://www.jusektidningen.se/templates/jt_Page.aspx?id=2096
http://www.gronungdom.se/article/1002

Intressant.se? Klicka på länken i så fall. Skrivet i Borås i alla fall.

Media: Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, SvD, DN, SydS, HD.

Ibland kan jag tycka att världspressen beter sig smått löjligt. Skriverierna om Engla-fallet har tagit nästintill astronomiska proportioner och det går att läsa om allt som hänt i flera timmar om man så vill. Men mycket verkar vara mest spekulationer och man bygger stora pampiga reportage på enskilda uttalanden från till exempel någon av de anhöriga. I dag skriver SvD: Fritzl struntade i preventivmedel och skvallrar om att pappan drömde om att ha en riktig familj.

Vad är det för nyhet? Var är själva nyhetsvärdet i det? På sin höjd kan en sådan här artikel bara resultera i att en och annan tar sig för pannan och utbrister i ett “fan vad sjuk han är!”. Media trissar upp stämningen ytterligare, så att samhället och dess invånare ska kräva dödstraff, offentlig avrättning och “säkrare fängelser!”. Och detta kommer de förledda, slumrande massorna att ropa - inte bara när dårar slår till - utan så fort polisen griper en misstänkt (till exempel) haschrökare.

Förstår inte heller att SVT låter en präst komma till tals så, religiösa borde inte få det utrymmet om det inte är ett illa, nödvändigt måste. Och emedan TV sänder vad skit som helst, kan de väl lika gärna sända en begravning så även om det hade varit en avrättning, även fast mord är fel och begravningar förlegade. Över min döda, bolivianska kropp att jag ska begravas och på “helig mark”, jag ska ligga på en 30 meter hög hökulle och brinna, och nedanför mig ska det vara grisfest, ljummet varmt och flera tusen personer som dansar till psykadeliska technolåtar, och från himlen ska det regna ecstacytabletter. Det är begravning det.

Och Petter redogör för varför han är synsk, på riktigt. Svensson skriver intressant, som vanligt.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall. Skrivet i Borås i alla fall.

Media: SvD, SvD, DN,

Glass hjälper alltid den som är vilsen, ledsen eller sårad.

Ibland får jag för mig saker. Saker i stilen med att, tänk om man vore efterbliven men inte kände till det? Alla dessa munnar som ler, ögon som tittar på en och vänner man har som är schyssta, tänk om alla tycker synd om en för att man är efterbliven och bara dansar med i min dans när jag är där! Men säger inget om den egentliga orsaken, för att de förväntar sig att jag borde känna till det själv.

Självklart är det nog inte såhär, och det är väl inget fel på efterblivna människor. Det läskiga är, precis som när man sitter i häktet och undrar vad fan man är misstänkt för egentligen, att man inte vet hur verkligheten där utanför är? Känslor: ovisshet, oro och ängslan.

Men det här med att man skulle vara för evigt bortgjord och att ingen berättar det för än, har kanske mer att göra med mina personliga, paranoida utsvävningar.

Dock så tänker jag ju så ibland. Nej, tänk inte “han behöver fan snacka med någon”, för: Vad vet du om din omgivning egentligen? Vad tror du att det inte snackas om dig, när du inte hör/ser/är närvarande? Du vet ingenting. Du kanske är ett skämt som man tänker om ungefär såhär: “Han/hon är ju lite speciell, lite störd, men sedan är han/hon ju efterbliven så vi säger inget, vi låter det bli så…”

Jag borde kanske snacka med någon, visst.

En morgon innanför mitt sovrumsfönster, jag har just vaknat. Slås plötsligt av lyckan i drömmen jag just drömde. Slås plötsligt av att det är något som saknas där jag är, och traskar därför ut i köket. Möts av kusligt många alternativ; det är antingen kylskåpet, rostat bröd eller frukt som gäller. Men det blir något helt annat, istället går jag till det provisoriska kontoret och hoppas.

Och där blir jag ett tag. Sträcker ned mina ena hand i en mystisk plastpåse på bordet och tänker att “vad är det här för något?”. Jag finner rödglansiga tomater, en sån lycka! Och de har samma lätthanterliga storlek som en tennisboll. Så underbart runda är de, så lagom mjuka såsom en kvinnas kinder; och som om det vore just kinder smeker jag dem en kort sekund innan jag kastar in en efter en i mitt väldiga gap, tuggar dem trasiga och sväljer fort.

Solen har gjort tomaterna en aning ljumna, köttet däri är lättuggat och jag trivs med det och fortsätter måltiden.

Det här är att leva! tänker jag.
Jag älskar allt som är rött och levande.

Jag hämtar upp den sista tomaten från min påse, kysser den min sköna; skönheten är min att förtära. Och jag gör vad som måste göras och lägger mig så småningom till sängs, belåten liksom mätt.

En morgon innanför mitt sovrumsfönster.

Det här inlägget cirkulerar kring främst två fenomen. Det första är rättsystemet. Det andra fenomenet är Dick Erixon.

I dag frikändes den 50-åriga pappan i Rödby: ni vet, tragedin där ett moppegäng under en längre tid trakasserade en liten pojke (pappans son) tills familjen en dag fick nog, när moppegänget besökte deras hem på ett hotfullt sätt. Polisen hade tidigt visat sig ointresserade av fallet och gjorde inte ett dyft åt situationen. Denna historia slutade med att pappan tog till byssen och sköt ned mopedgänget när de kom för nära inpå. Dick Erixon säger på sin blogg att, jo men rätt så, och jag kan faktiskt nästan hålla med honom. Fängelse är inget jag nånsin kommer att förorda, men vård, det ska man ha om man - oavsett orsak - dödat en annan människa.

Denna annars så gapiga batong-Dick visar inte helt oväntat upp en mycket okunnig sida i hans inlägg med reaktioner på Riccardo-mördarnas domar. Tre pojkar, varav två endast är 16 år fyllda, döms till flera års ungdomsvård efter att ha sparkat ihjäl en annan kille efter en fest. Men fängelse ska de ha, dessa barn, tycker Dick. Inget mjäk med de små! Hårdare tag förordas, och all form av vård, försök från samhället att återanpassa dessa ungdomar till samhället, måste ses som ett hån mot allt rättstänkande - eller Dick?

Ibland undrar man vem som egentligen är i behov av lite vård. Dick har nog sett på för många mustiga USA-baserade actionfilmer, tror jag allt.

Personligen tror jag att vi kommer att skratta åt rättsliga påföljder som fängelse om sisådär femtio till hundra år framåt i tiden. Tänk egentligen, vad är det för stil från samhället att inte vilja rehabilitera människor som hamnat lite på glid. Men nu blev domen ändå ganska bra tycker jag, det är väl mest sådana pajasar som Gestapo och Dick Erixon som är missnöjda och vurmar för straff och vedergällning, repressalier alá 40-talet och Nazityskland.

Media: Aftonbladet, DN, SvD, SvD, DN, Aftonbladet.

Bloggat: Petter, Svensson, Svensson.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall. Skrivet i Borås i alla fall.

Virum Älgpark fick en förbannat tragisk invigning, rapporterar Vimmerby TT om, genom SvD. Tre av de fyra inhägnade älgarna blev så stressade av invigningen att de avled under premiären.

Ungefär som när en före detta klasskompis till mig däckade på trappan i entrén på Bäckängsgymnasiet. Skälet var då, enligt honom själv, att “den här djävla pressen i skolan tar död på mig..”. Och jag lovar dig, om du som läser är i medelåldern och tyckte att din skolgång var tuff, att vi i den här generationen har satan så mycket mer och hårdare krav på oss än vad ni hade.

Jag är för trött, för sliten och upptagen med annat för att orka redogöra för verkligheten för oss gymnasister i dag, vi tar det en annan gång helt enkelt. Men detta med älgarna var ju på ett sätt ganska trevligt, att höra att man har livskamrater som sitter i samma båt som en själv.

Såja, nu är den gigantiska flytten av hundrasextio inlägg färdig. Före detta bloggen Ett litet krig, är nu historia. Bra så. För visst var det jobbigt att hålla koll på två bloggar, kära läsare? Uppdelningen mellan politik och poesi, vardag och kuriosa är inte lika jobbig att hantera som förut, tycker jag.

Så, nystart alltså!

I dag hade elevrådet på min skola, Bäckängsgymnasiet, årsmöte och jag blev, kanske inte jätteoväntat, ordförande. Med mig till nästa läsår har jag en enormt kompetent och duktig styrelse, visserligen består den enbart av elever från Europaklassen, MEN duktiga är de och jag antar att det var en ren tillfällig slump att alla driftiga, duktiga och engagerade eleverna sökte sig dit.

Nu ska jag skriva ihop en essä om varför teater behövs - uppdrag från svensklärarinnan. Trist men det måste göras; därför; adjö så länge!

LO:s styrelse sade på måndagen ja till förhandlingar om ett nytt huvudavtal på den svenska arbetsmarknaden. Tidigare har Svenskt Näringslivs och PTK:s styrelser sagt ja till förhandlingar. Nya spelregler för arbetsmarknaden, alltså.

Vad passar då bättre än att kora dagens melodi?

Imperiet - Fred:

Är det verkligen fred vi vill ha?
Till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det?

Vill rekommendera Petter Nilssons skriverier på Dagens Konflikt, särskilt den senaste om Engla-fallet som togs upp i ett väldigt absurt avsnitt av SVT debatt med Janne Josefsson i spetsen.

Intressant.se? Klicka på länken i så fall. Skrivet i Borås i alla fall.

Media: SvD, DN, Aftonbladet, DN, SVT.

Sedan måste jag förstås - att jag glömde att nämna detta! - uttrycka mitt fulla stöd för sjuksyrrorna som strejkar; och i dag utvidgades strejken betydligt. 7000 syrror är nu uttagna i strejk. Om ni ser några sjuksyrror med sådana här band runt axeln, då ska ni gå fram till dem och säga “stå på er syrror, ert krav är realistiskt och det minsta man kan kräva!”. Kravet om löneförhöjning för sjuksyrrorna har emellertid varit gräsrötternas krav i tiotals år. Först nu vaknar eliten i vårdförbundet till och det händer grejer.

Avskyr över allt annat förhandlingschefen vid Sveriges Kommuner och landsting (SKL) som i TV, Agenda, stod och försökte basunera ut via media att strejken skulle innebära nån samhällsfara. En sån jävla byråkratkärring.

Trotten skriver i ämnet.

Mina damer och herrar, jag är en mycket upptagen man. Inte självupptagen, men på alla andra sätt en upptagen man.

Den senaste tiden har jag förberett elevrådsarbetet, jobbat på Rockborgen, fixat med skoltidningen, skrivit poesi, börjat träna MMA, börjat träna på gym, ändrat civilstatus, hållit tal på Sveriges Spanien frivilliga vänners manifestation i Göteborg, intervjuat skolsköterskor som en del i elevårdsarbetet vilket fått följden att jag missat en del i skolan och därför måste plugga ännu mer, vilket jag självklart inte gjort, men vilket ökat stressen och pressen och ångesten, vilket i sin tur lett till att jag struntat i det mesta och bara varit ute, på krogen, i köket och tröstätit, gjort för stora satser kaffe och blivit hypad, sett på Disneyfilmer och starkt funderat på att börja skriva mina memoarer men halkat snett och stannat efter två-tre meningar.

Men jag ska ta mig i kragen snart, plugga litet grann och komma igång med agiterandet och debatterandet i Borås Tidnings debattsidor igen samt Dagens Konflikt.

Förlåt alla lärjungar där ute, Johan Frick är snart igång igen. Först uppfriskande kesella lätt och sömn. Återkommer. En dag.

En fin video från 1 maj 2007, Stockholm. Dit ska jag flytta någon gång. Efter plugget (men jag pluggar ju inte nu typ, borde jag inte flytta ganska omgående då? Jaja):

Ramlade in på en Sverigedemokrats blogg och kommenterade något inlägg. Jag fick också svar. Dock så blev jag plötsligt totalt ointresserad av vad vi diskuterade och lade bara några spontana kommentarer om Sverigedemokraterna och deras roll i samhället. Vad har de för roll egentligen?

En första sak, som förvisso inte är någon nyhet eller kanske för en del tyvärr, var att man gör dumt i att anspela på Sverigedemokraternas lite pinsamma historia i till exempel en TV-debatt mot dem. Alla partier har ett smutsigt förflutet och även om Sverigedemokraternas från 80-talet är väldigt, väldigt vulgär, med nazister i ledningen och så vidare, så vet alla redan om det. Vi har haft Insider och så vidare. Deras historia är i en debatt totalt ointressant, i stället måste man diskutera sakligt och angripa deras faktiska politiska gärningar, deras partiprogram, motioner osv. Bara ett tips till alla vilsna själar som försöker sig på något annat, det är så pinsamt att se någon ung vänster-kille eller tjej eller bara någon allmänt förvirrad debattör skrika “nazist” åt en Sverigedemokrat.

En andra sak är att, det är nog inte är så konstigt att vi har Sverigedemokraterna med oss i den politiska debatten ändå. Hur har bemötandet från politikerna och samhället varit när det handlar om frågor om flykting och invandringspolitiken? Uppenbarligen inget vidare.

Partierna och alla yrkespolitiker ingår, tycker jag, i ett enda stort skådespel och på något sätt har jag alltid tyckt att, när ett parti som Sverigedemokraterna dyker upp och målar dit fan på etablissemanget och sätter dit några (i det här fallet invandrarna och islamisterna), så är det den naturliga följden av ett samhälle vars politiker beter sig som skit, som fånar och pajasar. Överlag är partierna på väg nedåt allihop, tror jag, och att Sverigedemokraterna får ökat stöd har att göra med det allmänna, utbredda föraktet för etablissemanget och politiker/partier i gemen.

Med andra ord, man kunde vänta sig att ett parti likt Sverigedemokraterna skulle komma och vinna röster (för att de erbjuder något nytt och är arga). Kanske är det bra att någon joker dyker upp och väcker några slumrande politiker… vad vet vi i dag?

Men målsättningen för också Sverigedemokraterna, måste ju vara att vårt svenska samhälle ska vara organiserat på ett sådant sätt att alla människor, oavsett ursprung, ska kunna få plats i det och trivas. Allt annat är mer eller mindre ett misslyckande.

Rösta inte på Sverigedemokraterna eller på något annat parti till riksdagen. Som anarkist borde jag väl blint föreslå icke-röstande vad gäller alla val, men rösta i alla fall på Vänsterpartiet till kommunen och landstinget. Av taktiska skäl.