Ett knippe tomater
En morgon innanför mitt sovrumsfönster, jag har just vaknat. Slås plötsligt av lyckan i drömmen jag just drömde. Slås plötsligt av att det är något som saknas där jag är, och traskar därför ut i köket. Möts av kusligt många alternativ; det är antingen kylskåpet, rostat bröd eller frukt som gäller. Men det blir något helt annat, istället går jag till det provisoriska kontoret och hoppas.
Och där blir jag ett tag. Sträcker ned mina ena hand i en mystisk plastpåse på bordet och tänker att “vad är det här för något?”. Jag finner rödglansiga tomater, en sån lycka! Och de har samma lätthanterliga storlek som en tennisboll. Så underbart runda är de, så lagom mjuka såsom en kvinnas kinder; och som om det vore just kinder smeker jag dem en kort sekund innan jag kastar in en efter en i mitt väldiga gap, tuggar dem trasiga och sväljer fort.
Solen har gjort tomaterna en aning ljumna, köttet däri är lättuggat och jag trivs med det och fortsätter måltiden.
Det här är att leva! tänker jag.
Jag älskar allt som är rött och levande.
Jag hämtar upp den sista tomaten från min påse, kysser den min sköna; skönheten är min att förtära. Och jag gör vad som måste göras och lägger mig så småningom till sängs, belåten liksom mätt.
En morgon innanför mitt sovrumsfönster.
slutstadium
Jag gillar mixen av aktuella samhällsfrågor och personliga betraktelser på din blogg. Fler borde skriva på det här viset. Det är inte alltid jag kommenterar, men jag läser allt. Det här var en pärla. Tack.