Är du bortgjord i hemlighet, lilla vän?

Ibland får jag för mig saker. Saker i stilen med att, tänk om man vore efterbliven men inte kände till det? Alla dessa munnar som ler, ögon som tittar på en och vänner man har som är schyssta, tänk om alla tycker synd om en för att man är efterbliven och bara dansar med i min dans när jag är där! Men säger inget om den egentliga orsaken, för att de förväntar sig att jag borde känna till det själv.

Självklart är det nog inte såhär, och det är väl inget fel på efterblivna människor. Det läskiga är, precis som när man sitter i häktet och undrar vad fan man är misstänkt för egentligen, att man inte vet hur verkligheten där utanför är? Känslor: ovisshet, oro och ängslan.

Men det här med att man skulle vara för evigt bortgjord och att ingen berättar det för än, har kanske mer att göra med mina personliga, paranoida utsvävningar.

Dock så tänker jag ju så ibland. Nej, tänk inte “han behöver fan snacka med någon”, för: Vad vet du om din omgivning egentligen? Vad tror du att det inte snackas om dig, när du inte hör/ser/är närvarande? Du vet ingenting. Du kanske är ett skämt som man tänker om ungefär såhär: “Han/hon är ju lite speciell, lite störd, men sedan är han/hon ju efterbliven så vi säger inget, vi låter det bli så…”

Jag borde kanske snacka med någon, visst.

~ av slutstadium på 8, maj, 08.